Carro, vem?

Man lever i en bubbla, vi korsbandsopererade. Visst, man vänjer sig, kroppen blir en maskin när man ofrivilligt blir stammis på gymmet i två år. Men nu på senaste tiden har jag fått en sådan längtan till att prestera. Jag vill göra mål, kramas med lagkamraterna, värma upp inför match, bli omnämnd i den lokala tidningen. Fan, jag vill till och med förlora, få en utskällning, få gult kort.

Det handlar om att bita ihop, se det där ljuset i tunneln.

Jag saknar adrenalinet som får mig att må så bra. En hel identitet försvinner som korsbandsskadad. Jag ställer mig frågan om vem jag är och vad jag gör. Det blir inget svar. Den jag är och vad jag gör har inte gjort något på två år.

Jag frågar mormor och jag kan få kika i kartongen där hon klippt ut artiklar och bilder från handbolls- och fotbollsmatcher genom åren. Jag älskar den kartongen, den får mig att vilja tillbaka. Mormor säger att jag kan ta hela kartongen hem (som om jag gjort mitt på handbolls- och fotbollsplanen). Jag säger att jag SKA spela fotboll, morfar ger mig en orolig blick.

Men jag ska göra er stolta igen, mormor och morfar. Mormor ska få ge mig en kexchoklad fast hon hatar allt som har med sport att göra och morfar ska få vara stolt i det tysta och bara ge mig ett stort leende som han alltid gör, efter att barnbarnet har gjort en bra match.

Så, en tillbakablick på några underbara år som varit... :)

Vi förlorade nästan alla derbyn mot Lillpite. Men adrenalinet med en fullsatt sporthall kan man leva länge på ändå.

Här spelar jag mot Norrsken sommaren 2007

 Inför säsongen 2008 böt jag klubb från MSSK till Norrsken. Min bästa sommar hittilst.

Men 21 oktober sliter jag av mitt högra korsband under träning.

Kommer tillbaka den 3/1 2010

Men lyckan blev inte speciellt långvarig...

Operation 24/8 2010

Och nu är jag här

Fas 3

NUUU JÄÄVLAAAR!