Min motivation till allting egentligen, sjönk när jag var hem i våras och fick veta att mitt höger knä var glappt. Jag var tillbaka hos min sjukgymnast för att kontrollera att mitt vänstra korsband var stabilt efter min senaste operation. När jag låg på britsen och jämförde stabiliteten på de både knäna, kände jag en stor skillnad.
Mina styrketester på baksida lår var inte heller så bra som jag hade hoppats på. Jag hade verkligen hoppats på att mina ensamtimmar på gymmet här i Oslo skulle ha visat bättre resultat. Men nu i efterhand så inser jag hur värdefullt det är att ha en sjukgymnast vid sidan som följer hela rehabiliteringen, både för resultat och motivation.
Under sommaren har jag bara grävt ner mig i jobb och inte hunnit reflektera över min träning och mina mål.
Det enda jag vet är att jag behöver ett mål för att träna.
Vanlig rehabträning kommer inte kunna strama upp ett glappt korsband, träningen kommer bara att göra det starkare runt omkring. Jag funderar stark på ett kolfiberskydd. Vad vet ni om det?
Jag känner träningsvärkens smärta och fylls med lite motivation igen.
