Carro, vem?

Man lever i en bubbla, vi korsbandsopererade. Visst, man vänjer sig, kroppen blir en maskin när man ofrivilligt blir stammis på gymmet i två år. Men nu på senaste tiden har jag fått en sådan längtan till att prestera. Jag vill göra mål, kramas med lagkamraterna, värma upp inför match, bli omnämnd i den lokala tidningen. Fan, jag vill till och med förlora, få en utskällning, få gult kort.

Det handlar om att bita ihop, se det där ljuset i tunneln.

Jag saknar adrenalinet som får mig att må så bra. En hel identitet försvinner som korsbandsskadad. Jag ställer mig frågan om vem jag är och vad jag gör. Det blir inget svar. Den jag är och vad jag gör har inte gjort något på två år.

Jag frågar mormor och jag kan få kika i kartongen där hon klippt ut artiklar och bilder från handbolls- och fotbollsmatcher genom åren. Jag älskar den kartongen, den får mig att vilja tillbaka. Mormor säger att jag kan ta hela kartongen hem (som om jag gjort mitt på handbolls- och fotbollsplanen). Jag säger att jag SKA spela fotboll, morfar ger mig en orolig blick.

Men jag ska göra er stolta igen, mormor och morfar. Mormor ska få ge mig en kexchoklad fast hon hatar allt som har med sport att göra och morfar ska få vara stolt i det tysta och bara ge mig ett stort leende som han alltid gör, efter att barnbarnet har gjort en bra match.

Så, en tillbakablick på några underbara år som varit... :)

Vi förlorade nästan alla derbyn mot Lillpite. Men adrenalinet med en fullsatt sporthall kan man leva länge på ändå.

Här spelar jag mot Norrsken sommaren 2007

 Inför säsongen 2008 böt jag klubb från MSSK till Norrsken. Min bästa sommar hittilst.

Men 21 oktober sliter jag av mitt högra korsband under träning.

Kommer tillbaka den 3/1 2010

Men lyckan blev inte speciellt långvarig...

Operation 24/8 2010

Och nu är jag här

Fas 3

NUUU JÄÄVLAAAR!

Stockholm

Vilken underbar weekend jag har haft i Sthlm. Vi levde loppan i 5 dagar, träffade 5 ungrare, 2 australiensare, shoppade, gick i regn, gick i solsken, åt mat...

Vi gick nästan överallt vilken innebar en liten chock för mitt baksida lår. Efter alla promenader hade mitt lår dragit ihop sig så mycket så att det var ömt så fort jag tog i det. Men med lite massage och ipren-gel så slappnade muskeln av. Jag vet inte riktigt hur bra det egentligen var att gå så mycket, men nu har jag inte alls någon känning så jag såg det som ett bra träningspass.

Idag har jag avverkat en bra pass på gymmet. Jag är fortfarande på Fas 1 av min rehabilitering som innebär att få igång rörelse och hitta balansen. På måndag får jag nya övningar, tjoho!

Förresten, man blev ju rekommenderad att använda kryckor 3-4 veckor efter operationen. Hur länge använde ni korsbandsopererade kryckor? För att inte snedbelasta och som stöd är ju kryckor suveränt, men jag tröttnade ganska snabbt..

Mot Stockholm

Nu drar jag, syster och Madde på långweekend till Stockholm, tjohooo!

Då var man handbollstränare

Klockan halv 3 igår ringde det på min telefon och kvinnan i luren undrade om jag kunde hålla i en träning klockan 5. Javisst sa jag, träningar har jag hållit i förut så det skulle väl inte vara några problem. Jag funderade genast på vilka övningar som var lämpliga och jag frågade vad det var för ålder på gänget. -'Dom är född 04 och har aldrig spelat handboll förut'. GULP! 'Jaha...okej', sa jag och fick som svar; 'sååååå bra, tack för hjälpen. Hejdå'. Klick.

Men jag är ändå inte den som gruvar mig och tur var väl det för det var SUPERkul. Det kom 6 tappra stjärnor, 5 killar och en tjej. Vi lekte lekar, sköt på mål och passade. Jag försökte ta fram min pedagogiska sida och förklara vad handboll egentligen är. En sparkade bollen, en annan spelade rugby men en visste faktiskt att man får ta tre steg för hon hade en 'stojebjoj' som spelade.

När träningen var slut så började en kille gråta. Jag frågade hur det var och han svarade; 'Jag vill inte att träningen ska vara slut, det var så kul'. Jag förklarade att det bara var en vecka tills nästa träning och då sken han upp som en sol och torkade tårarna. Det var då jag insåg så himla kul det var. Så fram tills den 15 oktober är jag tränare för handbollsskolan. Det var även kris på träningssidan för ett gäng född 01 så klockan 5 är jag återigen i sporthallen.

Operationsberättelse

Sitter här och inväntar US open-finalen mellan Nadal och Djokovic. Medans jag väntar så läser jag min operationsberättelse som bara innehåller latinska medicinska ord. Men jag bortser från semitendinosus och rigidfix så ska jag försöka återberätta en del.


Det börjar med ett sedvanligt snitt, ett nytt korsband hämtas från baksida lår som är 7 mm i diameter. Därefter artoskopi och börjar med att inspektera leden. Främre korsbandet helt av, bakre korsbandet är helt. Menisken är helt fri från skador och inga broskskador. Rensar bort den gamla korsbandsresten. Borrar ledarstift och en borrkanal 7 mm. Rensar rent kring kanalerna. Drar upp korsbandet och fixerar med två stycken stift. Sträcker upp det och cyklar knäet cirka 15 ggr därefter spänner jag upp korsbandet och fixerar det med en skruv 6-8 mm. Inget avvikande, helt stabilt. Bedövar.


Jag blir fascinerat när jag läser hur en korsbandsoperation går till. En avancerad operation som så många genomgår. Framför allt blir jag fascinerad av den utveckling som har gjorts inom korsbandsoperationer. Min sjukgymnast, som jobbat med knän under 10 års tid, berättade att när hon började jobba så var man gipsad upp till låret i tre (!) månader och rörligheten kom först i gång först 3 månader efter gipset tagits bort (!). Det låter i mina öron helt sjukt när man själv stödjer på benet direkt.


Jag jämför min första och andra korsbandsoperation. Vid första operationen så skrapades brosk bort, andra operationen ingenting. Kan den lilla skillnaden ha gjort att jag har varit fri från smärta och att jag kunde cykla efter 9 dagar? Jag letar tur och medgångar i min otur över att ha slitit av två korsband. Hoppas denna "medgång" gör att denna andra rehabilitering går så bra som möjligt. Jag är SÅ taggad nu!


Imorgon får jag ett nytt träningsprogram :)

What doesn't kill you makes you stronger

Vad är målet efter två korsbandsoperationer?

Målet har ändrats efter min andra korsbandsoperation. Efter första operationen var jag fast besluten om att ta mig tillbaka till handbollen. Jag tog mig tillbaka men handbollen tog mitt även mitt andra korsband efter några matcher. Inställningen till handbollen har förändrats helt efter mina två skador. Jag älskar sporten, men någonstans har skadorna förstört längtan efter att få spela. Det är inte så lätt att skaka av sig två korsbandsoperationer och tänka att allt ska kännas som förut. Jag har redan bevisat att jag tagit mig tillbaka från en korsbandsskada och vågat spela där jag en gång gjorde mig illa. Jag är övertygad att handboll hade varit det bästa jag visste om jag hade undvikit den andra skadan och skulle spela min första seriematch för säsongen nu på lördag. Men nu blev det inte riktigt som jag hade tänk mig för skador/rehab omfattar fortfarande största delen av min vardag.

Om jag hade varit skadefri hade valet blivit att satsa allt på fotbollen. Jag har alltid varvat så att jag spelat fotboll på sommaren och handboll på vintern. Sommaren innan jag skadade mig hade fotbollen gått superbra, men jag gick ändå på handbollen som jag gjort de senaste 10 åren av ren rutin. Efter 4 matcher small första knät och därför kan man diskutera hur bra det är att byta underlag från mjukt gräs till ett hårt hallgolv under drygt 10 års tid. Men samtidigt så tror jag inte jag hade kunnat förhindra mina skador genom att endast spela fotboll. Tiden kanske var "inne" för att byta ut mina slitna och svaga knän. Vad vet jag.

Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att det känns som om jag bara har en chans kvar. Jag har två opererade knän och längtar att få spela fotboll efter 2 års uppehåll. Men tänk OM det skulle smälla igen, då kanske mitt knä aldrig ens kommer fungera i vardagen. Ska man riskera det "bara" för att få spela fotboll? Ska man tänka mer på framtiden? Är mina nya korsband starkare än förut? Är det bara en tillfällighet att slita sönder två korsband under 1.5 år när man tidigare varit helt skadefri?

Jag vill svettas, jag vill spela fotboll i regnet, jag vill göra mål, jag vill slå ett inlägg, jag vill bära matchtröja, jag vill köpa nya fotbollsskor, jag vill vinna, jag vill bli fälld, jag vill få gult kort, jag vill springa i djupled, jag vill spela fotboll.

12 dagar efter operationen

Jag tycks mig se ett litet leende... ;-)

Första besöket hos sjukgymnasten

9 dagar efter operationen
Idag har jag varit på mitt första besök hos sjukgymnasten. Hon sa att allt såg mycket bra ut, jag hade fått igång rörligheten tack vare mina hemmaövningar. Rörligheten var så pass bra att jag fick sätta mig på cykeln det första jag gjorde när vi gick upp i gymmet. Jag fick runt benet bra när jag trampade runt, ingen smärta alls. Förra gången tog det nästan tre veckor, denna sväng 9 dagar. Alltid kul när det går bra, men jag vet att det kan vända lika snabbt. Man måste ha tålamod och man måste ägna tid och vara noggrann i varje liten övning. Baksida lår var rätt ihopdraget efter mitt träningspass. Men KUL var det att vara tillbaka i rehab-rummet!

Till att börja med får jag träna mina knäövningar 3 ggr/vecka på gymmet, resten av dagarna får jag hålla mig till mina hemmaövningar. Men det blir förstås några extra besök på gymmet där inte knät är i fokus. Att rehaben är begränsad till 3 ggr/vecka är förstås för att inte gå på för hårt till en början. Mina små övningar är påfrestande för ett nytt korsbandsknä, vilket gör att det ibland känns ganska konstigt att ta i för kung och fosterland när det bara handlar om ett par övningar i fas 1 av en korsbandsrehabelitering. Man märker att knät är "nytt" och att man verkligen är på gränsen av vad knät klarar av. Men fas 1 blir så småningom fas 2, 3 och 4, just utvecklingen vecka för vecka och fas för fas är ju otroligt inspirerande.

Nya knän!

Sjukskrivning

Sjukskrivning, försäkringskassan  och alla papper hit och dit. Formella saker kan verkligen irritera mig (och många andra). MEN jag kan meddela att, trots all denna förvirring, så är jag sååå glad! Min sjukskrivning varar bara till den 30 september, vilket i sin tur innebär att jag tar mitt pick och pack till Oslo i början av oktober!

Efter min första operation var jag sjukskriven så länge som 3 (!) månader. Förstår inte riktigt hur det kan skilja 2 månader från en operation till en annan. Men jag sörjer inte.

Imorgon har jag tid hos sjukgymnasten. 14.15 börjar jag min rehabilitering på Step in. Igen. Men det är bara mitt hem för en månad framöver, sen fortsätter hela rehabeliterings-resan i Oslo. Det känns så himla inspirerande att flytta. Tiden har liksom rusat iväg efter jag tog studenten och det jag har hunnit med är två korsbandsoperationer.   Det känns verkligen så, fast jag har gjort så mycket mer.