15

Idag är den 15 mars. Ansökningen till högskolan har börjat.
Jag ska söka in till sjukgymnastprogrammet. Jag vill bli en som hjälper, inspirerar och stöttar.

Frihet

Om 2 dagar så har jag: skavsår mellan tårna av flipflops, mitt liv i en ryggsäck och två underbara månader i Asien framför mig.

Prestationsångest

Jag vill prestera.
Det är ganska sorgligt när man känner sig som ingen alls. Jag brinner inte på samma sätt för idrott nu som jag gjorde innan jag blev skadad. Jag brann för idrotten för att då kunde jag prestera.Viken jävla känsla att svettas, vinna och prestera.

Kan ni hjälpa mig att prestera? Utmaningar? Nya intressen? Tävling? Mål?

När förnuftet säger sitt

Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, fotboll eller inte.
Jag har inte spelat fotboll sedan sommaren 2008 och jag har inte varit speciellt nära att återgå till fotbollen fullt ut heller. När två korsband slits av under 1.5 år så vill man vara ett glimrande exempel på att "allt går". Men nu står jag här, 3 år sedan det small första gången, och känner att det inte går. Det är en lustig känsla det där.

Jag tror jag för dagen har släppt allt som har med comeback att göra. När de vardagliga sysslorna får känna på ett ostabilt knä så vill jag inte spela fotboll. Men jag vet, imorgon kan det vända.

Om 60 dagar drar jag på mig ryggsäcken och ser Asien. Livet är inte så dumt ändå.

Comeback på bloggen

Efter ett lång uppehåll från bloggen är jag tillbaka.
Min motivation till allting egentligen, sjönk när jag var hem i våras och fick veta att mitt höger knä var glappt. Jag var tillbaka hos min sjukgymnast för att kontrollera att mitt vänstra korsband var stabilt efter min senaste operation. När jag låg på britsen och jämförde stabiliteten på de både knäna,  kände jag en stor skillnad.

Mina styrketester på baksida lår var inte heller så bra som jag hade hoppats på. Jag hade verkligen hoppats på att mina ensamtimmar på gymmet här i Oslo skulle ha visat bättre resultat. Men nu i efterhand så inser jag hur värdefullt det är att ha en sjukgymnast vid sidan som följer hela rehabiliteringen, både för resultat och motivation.

Under sommaren har jag bara grävt ner mig i jobb och inte hunnit reflektera över min träning och mina mål.
Det enda jag vet är att jag behöver ett mål för att träna.

Vanlig rehabträning kommer inte kunna strama upp ett glappt korsband, träningen kommer bara att göra det starkare runt omkring. Jag funderar stark på ett kolfiberskydd. Vad vet ni om det?

Jag känner träningsvärkens smärta och fylls med lite motivation igen.

.....

Mina testresultat var för dåliga för att spela fotboll.
Mitt högra knä är tydligen glappt men ändå stabilt.
Värk.
FUUUCKKKKK!
Snart lägger jag ner evighetsprojektet.

Mot Piteå och knätester

Imorgon flyger jag hem och tar påskferie i en hel vecka.
Knätester på måndag - äntligen får jag ett kvitto på vad jag har sysslar med här i Oslo.
Sjukgymnastik tisdag - Mer tester....

Dom senaste veckorna har gått väldigt bra. Jag har kört på med tung styrketräning men jag har fokuserat speciellt på spänst vilket har gett resultat. Dock skulle jag har skippat springturen i lördags på asfalt... ajaj, mitt första opererade knä blev helt stelt, eller rättare sagt hamstringssenan blev helt masakerad. Då blir jag direkt oroad. Det har ändå gått 2 år och det är mitt högerknä jag har ont i? Jag kanske bär upp hela min kropp med det benet och överbelastar? Jag vet inte. Jag blir nervös.

Nåja, det blev ju bättre bara två dagar efter den där onödiga springturen på asfalt (underlaget kan man ju diskutera). Men våren i Oslo lockar till spontana springturer tyvärr.

Jag går med en nervös känsla hela tiden nu. Det är fotboll överallt. Min hjärna går på högvarv. Min andra rehabilitering har nått en fas då jag snart kan göra comeback igen. Jag är så glad och så livrädd på samma gång.

Ibland när jag går av trikken och t-banan så får jag känslan av att mina knän är typ ostabila och inte alls hinner med i "tvära" rörelser. Här snackar vi storstadstempo, in och ut från kollektivtrafiken. Hur fan ska det gå i tvära rörelser i fotbollstempo? Haha, jag dör! Sen drar jag till gymmet och hoppar sidledshopp på ett ben och känner att det är stabilt. Jag blir helt paranoid.

Sen blir jag nervös av tanken på att röra en fotboll. Under de senaste tre åren har jag rört ett fotboll 1 gång (!!!) och det var på en fotbollsträning i januari 2010. Får inte glömma allt spel med mina 1.5-åriga trollungar på barnehagen förstås. :)

Jag köper en fotboll i Sverige och checkar in på närmaste park i Oslo. Det får bli så.
Ibland önskar jag att jag bodde i Piteå och kunde vara med på "halvfart".

10 km

JAAAA! Jag har sprungit min första mil på 3 år. Jag bara bestämde mig för att göra det. Tidigare har jag bara sprungit 3-4 km för att jag blir så sjukt uttråkad av att springa på rullband. Men idag antog jag utmaningen för att se om mina knän och huvudet hängde med, och visst, jag sprang in över mållinjen! 

Vår i Oslo

Våren har kommit till Oslo. Älskar det! Nu ska jag sova nio timmar och hoppas att min kropp är redo för intervaller och spänstövningar imorgon. Jag undrade över någonting i rehabiliteringssyfte... men efter en slitsam dag så får jag sova på saken.

Det är konstigt hur en skada/rehab kan påverka en så mycket. Vid varje tillfälle av väntan; på t-banen, trikken   och lunchrasten, så lägger jag upp nästa träningspass eller så försöker jag klura ut någon övning som biter tag i baksida lår. Det är så vi korsbandsskadade jobbar.

Dagdrömmar

Idag när jag tog en rast på 15 minuter, liggandes raklång i soffan på barnehagen, så fanns det bara djupledspassningar i mitt huvud. Gång på gång spelades samma djupledspassning upp i min skalle, helt perfekt skärande genom hela försvaret, och där kom jag i full fart på vänsterkanten. Ungarna på barnehagen började röra på sig, jag hörde att dom snart skulle vakna. Jag ville bara att dom skulle ligga och dra sig en stund, så jag kunde dagdrömma vidare. Men när mina trollungar har sovit klart finns det inte tid för myspys i spjälsängen för deras del, nerå. Men vilka underbara 15 minuter och vilken djupledsboll!

18/4 Försenad 6-månaderstest för mitt knä.
21/4 Tid hos min sjukgymnast i Piteå.
PEPP!

Disciplin

Jag bestämmer mig för en hård träningsvecka. Jag hade noll motivation förra veckan och fick inte ihop många träningstimmar. Med skid-VM i stan så blir man sjukt inspirerad av alla otroliga prestationer. Imorgon står utelöpning på schemat. Ska springa min runda in till city och universitetsplassen för kolla på priscermonin 19.30, vilken tränings- och vardagslyx det är här i Oslo!

Bilder från invigningscermonin 

Snart 6 månader

Livet i Oslo fortsätter som vanligt, likaså träningen. Jag har varit inne i en period med tung styrketräning nu och jag tror det har gett resultat! Om jag hade varit hemma i Piteå nu så hade jag gjort 6månaders-testerna men dom kommer inte av bli av förrän i slutet av april då jag reser hem under påskferien. Jag är lite förtvivlad över att jag inte kan åka hem tidigare och få se ett resultat på min rehab så här långt, men what to do?

Min spänst behöver jag jobba mer på. Jag har tjuvtränat på övningarna som ingår i 6månaders-kontrollen och när jag gör enbenshopp känner jag mig tung och jag blir lite försiktigt när jag trycker ifrån.

Löpningen går bra även om jag inte springer mer än 30 min som längst. När våren kommer hit till Oslo ska jag ge mig ut på längre rundor men just nu är det bara halt och tråkigt att ge sig ut längst trikkspåren. Det blir mer intervallträning på rullband när jag tränar i gym, snabbt avklarat och man blir rejält utmattad :)

Efter förra operationen började jag träna handboll efter 6 månader, men nu står jag utan lag och det känns som om man ska vara 100 % redo när man börjar med ett nytt lag. Vem är intresserad av en svensk tjej som bara kan vara med på passningar?

Sedan en fundering.. 6 månader efter förra operationen så började jag delta på lättare bollövningar och passning. Men det var handboll. Veva armen liksom. Hur går det med passningar med ett opererat knä efter 6 månader? Det är ju en helt annan grej. Bör tilläggas att det senast opererade knät tillhör min vänsterdojja, allstå mitt skottben.

Annars känner jag mig sjukt peppppp, 4 månader kvar till fotboll, PÅ RIKTIGT?!?!


:)

Trotsar halkan, mörkret och kylan. Löpning till slottet.

Carlén

http://www.dn.se/sport/oscar-carlen-knaskadad--sasongen-slut

Det bränner lite i hjärtat när jag läser att Oscar Carlén är korsband- och meniskskadad.

VM i Göteborg

Redan då halvskadad. När viljan tar över smärtan.

Då och nu

Februari 2010.

Jag hade kommit tillbaka och börjat hittat matchtempot igen. Drar på mig en hjärnskakning som känns som ingenting, då jag har varit med om så mycket värre. Jag får vila några träningar vilket kändes ganska skönt med tanke på den urladdning en comeback innebär. Jag landar lite.

Det var den tredje februari det.

Februari 2011.

Imorgon, den tredje februari vaknar jag 05:45. Jobbar på barnehage 08:45-16.15 med mina trollungar. Jag är ofantligt trött när jag tar t-banan hem. Sen gäller det att hitta energin igen. Jag hittar den ofta. Ibland av en kaka, ibland av alla människor på trikken, ibland av pianospel av madde och issa, ibland av att titta när Milan och Barcelona spelar, ibland av att tänka på sommaren och fotboll i Oslo. Sedan drar jag iväg och fixar mitt knä. Jag trivs!

VM i Göteborg

Just nu sitter jag på bussen från Borås till Göteborg för att se ännu en handbollsmatch i Scandinavium. I lördags kokade hallen och jag hoppas på samma stämning ikväll när Sverige tar sig an Sydkorea. Jag har dragit på mig en gammal Sverige-tröja och jag tror att jag äntligen kan hela nationalsången utantill, nu kör vi!

Ps. Larholm är nya favoriten.