Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, fotboll eller inte.
Jag har inte spelat fotboll sedan sommaren 2008 och jag har inte varit speciellt nära att återgå till fotbollen fullt ut heller. När två korsband slits av under 1.5 år så vill man vara ett glimrande exempel på att "allt går". Men nu står jag här, 3 år sedan det small första gången, och känner att det inte går. Det är en lustig känsla det där.
Jag tror jag för dagen har släppt allt som har med comeback att göra. När de vardagliga sysslorna får känna på ett ostabilt knä så vill jag inte spela fotboll. Men jag vet, imorgon kan det vända.
Om 60 dagar drar jag på mig ryggsäcken och ser Asien. Livet är inte så dumt ändå.
